Var till Puottaure igår för vad som kan ha varit den sista gången. Besökte min pappas (och farfars!) föräldrahem där jag tillbringat oräkneliga bekymmerslösa sommarveckor med farmor och farfar. Läsande Femböcker. Lyssnande på farmors historier. Olovligen körande moped. Plockande och säljande bär. Ätande en gång i timmen. Bara var.

Känslorna är blandade. Det är roligt att någon som tar hand om stället köper det, men samtidigt sved det lite bakom ögonlocken. Det är ganska naturligt eftersom det är ett avslut, men samtidigt fånigt för ska jag vara ärlig har jag inte ens varit där en gång om året de senaste 20 åren. Man saknar inte kon förrän båset är tomt – med det här var en himla fin ko!

Himla fin.